Rama I:s son prins Isarasundhorn gick i kloster 1789 och detta sågs som en mycket högtidlig händelse då det handlade om kungens förstfödde son. Efter detta gick också kungens andra söner i kloster med jämna mellanrum. Rama I förärade också den kambodjanske prinsen Ang Eng med samma högtidlighet 1794.

Den 28 maj 1794 kröntes Ang Eng (r. 1794-1796) (Neareay Reachea III) i en storslagen ceremoni i Bangkok. Jag har tidigare berättat att hans första regentperiod hade varat från 1779-1782, men då lydde han som minderårig under förmyndarskap. Situationen i Kambodja var nu så pass lugn att man tillät honom att återvända till sin huvudstad Oudong i Kambodja samma år som han blev krönt. Han hade sällskap av en siamesisk armé på sin hemresa.

Okya Kalahom (Pok), blev kung Ang Engs Maha Uparat, eller vicekung, med titeln Chao Fa Thalaha (Pok) เจ้าฟ้าทะละหะ (ปก). Sous blev ny kalahom eller krigsminister, med titeln Okya Kalahom (Su) och den tidigare guvernören av Baray (Fang) blev chakri eller överbefälhavare.

Under de 11 år som Ang Eng hade befunnit sig i Bangkok hade Chaophraya Aphaiphubet (Baen) fungerat som regent för siamesiska intressen i Kambodja. Han hade skött detta uppdrag så bra att Rama I belönade honom med titeln vicekung av Siem Reap och Battambang. Rama I trodde dock att det skulle bli svårt för Chaophraya Aphaiphubet (Baen) att arbeta under Ang Eng och Chao Fa Thalaha (Pok). Därför föreslog han att provinserna Battambang och Siem Reap skulle styckas av från Kambodja och att Baen skulle bli ansvarig för dessa två provinser. Detta tvingades Ang Eng och Pok motvilligt gå med på.

Övertagandet av Battambang och Siem Reap blev början på Siams annektering av västra Kambodja och förhållandet mellan Chaophraya Aphaiphubet (Baen) och Ang Engs hov blev heller inte friktionsfritt. Baen och hans familjs efterträdare kom sedan att regera i Battambang i över hundra år under perioden 1795-1907. Vad som hände 1907 kan du läsa mer om längre fram i avsnittet ”Kung Chulalongkorn,” artikeln ”De fortsatta förhandlingarna med Frankrike och Storbritannien.”

Kung Ang Eng styrdes försiktigt av en grupp ämbetsmän vid hovet, som var vänligt inställda till Siam, och det förväntades att Ang Eng regelbundet besökte Bangkok och att han bidrog med manskap till krig eller offentliga arbeten, när detta behövdes. Ang Eng dog redan den 5 maj 1796, mindre än två år efter att han installerats som kung. Han var därmed inte mer än 22 eller 23 år gammal vid sin död. Dödsorsaken anges som sjukdom, men vilken sjukdom det handlade om känner jag inte till.

Rama I, som hade älskat honom som en son, sörjde honom djupt och önskade att visa honom en sista ärebevisning genom att kremera honom i Bangkok. Han blev emellertid avrådd från detta, då man fortfarande var upptagna med krig mot Burma. Som så ofta förr lydde Rama I sina rådgivare. Ang Engs kropp befann sig då redan i Kampot och Rama I bad därför Pok att kremera honom i Banteay Pech i stället, dit kroppen nu fördes tillbaka. Dessutom skickade Kambodja 5 000 man för att hjälpa Siam mot burmeserna.

Ang Eng efterlämnade sig fem unga söner, men ingen av dem erkändes omedelbart av kung Rama I som ny kung av Kambodja. I stället bildade prosiamesiska ämbetsmän en förmyndarregim som leddes av Pok. Detta visar att kungen godtog en vasallstats kungafamiljs rätt till att ärva tronen, men att kungen av Siam förbehöll sig rätten att välja lämplig kandidat. De fem sönerna var Ang Chan (Ong Chan) องค์จันทร์ (1792-1834), Ang Snguon (Ong Sanguan) องค์สงวน (1794-1822), Ang Phim (Ong Phim) องค์พิมพ์, Ang Em (Ong Im) องค์อิ่ม (1794-1844) och Ang Duong (Ong Duang) องค์ด้วง (12 juni 1796-19 oktober 1860).

Rama I utsåg 1802 den unge Ang Chan, som var omkring 10 år gammal, till kung. År 1806 reste han till Bangkok för att bli krönt som Ang Chan II (Nak Ong Chan) นักองค์จันทร์ (r. 1806-december 1834) eller Outey Reachea III (Uthairacha 3) อุทัยราชาที่ 3. Kröningen ägde rum den 26 juli 1806. Ang Chan II:s alltför tidiga kröning kan ha berott på hotet från det nyligen återförenade Vietnam. När Ang Chan II återvände hem blev han ovän med en av sina adelsmän, Phaya Decho (Meng) พญาเดโช (เม็ง), som valde att fly till Bangkok. Ang Chan II skrev då till Rama I och bad om att han skulle utlämnas till honom, vilket Rama I dock vägrade.

Ang Chan II gifte sig för första gången i januari 1807 i Oudong och hans hustru var en dotter till den tidigare nämnde Chaophraya Aphaiphubet (Baen). Hon är känd som Nang Thep (Nak Nang Thep) นักนางเทพ, eller Thet (Nak Thet) นักเทศ. Se även ”Ayutthaya,” avsnittet Ayutthayas fall,” artikeln ”Kampen mot det vietnamesiska inflytandet i Kambodja.”

Ang Chan II:s kambodjanska rådgivare var fast beslutna att försöka förhindra att Kambodja skulle bli ett slagfält för rivaliteten mellan Vietnam och Siam. Därför ville man ha goda förbindelser med båda rikena. Detta hindrade inte Gia Long från att börja återbefolka den kambodjanska provinsen Ha Tien med vietnameser och 1806 utsåg han en vietnamesisk guvernör här.

Den unge kungen, som saknade de nära banden som hans far hade skaffat sig under mer än ett årtionde i Bangkok, motsatte sig ibland Rama I:s hovs överdrivna faderliga omsorger och försökte uppnå en viss grad av självständighet genom att spela ut siameserna mot vietnameserna.

Gia Long ska ha låtit Ang Chan II förstå att om han inte skickade tribut till Vietnam så skulle han inte bli erkänd som regent. Den utkrävda tributen bestod av två elefanter, två noshörningshorn, tre par elefantbetar งาช้าง, kardemumma (krawan-thet) กระวานเทศ, gummilacka, vax (khi phueng) ขี้ผึ้ง och andra liknande varor. Kung Ang Chan II av Kambodja skickade därför en ambassad med tribut till kejsare Gia Long 1807 och härefter skickades regelbunden tribut till både Bangkok och Hué. Tributen till Vietnam skickades visserligen bara vart fjärde år, till skillnad mot tributen till Bangkok som var årlig.

Så länge som Gia Long var kejsare var risken för fientligheter mellan Siam och Vietnam liten och när Burma försökte övertala Vietnam att ingå i en gemensam allians mot Siam avvisade Gia Long förslaget. En annan gång hade rajahn av Pattani yppat till Gia Long att han planerade att revoltera mot Bangkok, vilket Gia Long avslöjade för Rama I. Detta gjorde att den siamesiske kungen 1808 kunde kväsa detta försök i sin linda och rajahn Datuk Pengkalan (Dato Pangkalan) ดาโต๊ะปังกาลัน (r. 1791-1808) fördes till Bangkok där han ovanligt nog bara dömdes till livstids fängelse.

Under Rama I:s sista år började förhållandet mellan kung Ang Chan II och det siamesiska hovet försämras och en källa berättar följande. Ang Chan II befann sig i Bangkok 1808 för att visa sin respekt. Då han skulle återvända hem hade han tagit sig friheten att gå in i palatset utan att meddela detta i förväg, vilket var i strid med hovetiketten. Rama I hade tillrättavisat honom inför flera adelsmän och skällt ut honom för hans oförskämdhet och avsaknad av hyfs. Efter detta ska Ang Chan ha sagt att han troligtvis aldrig mer skulle besöka Bangkok.

Detta var en av flera incidenter som ökade missämjan mellan Ang Chan II och det siamesiska hovet. En tidigare händelse var när han 1807 bad Rama I om att hans två fastrar Ang Pou (Ong Phao) องค์เภา och Ang Ee (Ong I) องค์อี skulle få återvända hem till Kambodja med honom. De två fastrarna hade bett om att få återvända hem redan då Ang Eng var kung, men eftersom de hade blivit hustrur till Maha Uparat Surasi och fått barn med honom hade Ang Chan fått besked om att detta inte var möjligt. Motiveringen var att det inte var lämpligt att skilja barnen från deras mödrar.